mormor är sjuk, kommer hon överleva?
Det är så otroligt pirrigt just nu, imorgon eller på fredag får jag reda på om jag kommer få äga min alldeles egna lilla butik. Det skulle va så underbart mysig o kul på samma gång att få rå om något eget o vara sin egna boss liksom. Visst kommer det bli så sjukt mycket slit men jag tror samtidigt att det kommer vara så mycket värt det i slutändan. =P
Jag har så många idéer jag skulle vilja sätta i verket o så mycket jag skulle fixa, tänk om jag inte får den va depp jag skulle bli.
Men mitt i denna pirriga nervositet är inte allt frid o fröjd. Fick reda på idag att min mormor ska in på operation imorgon o det är femtio procent chans att hon överlever. Det känns tungt men samtidigt tror jag inte min hjärna fattar att hon faktiskt kan...ja ni vet...
Ja menar jag va ju där för bara en o en halv månade sen o kramade henne o sa hur mycket jag älskar henne. Senast igår fick min mamma hälsa till henne att jag älskade henne o nu får jag reda på det här =(
Är glad att jag har fått sagt mina ord o känslor men ledsen över att vi kanske inte kommrer få ngn tid tillsammans. Det tog flera år innan jag träffade henne nu på grund av att hon bor utomlands så därför är allt detta så svårt att förstå. Inte ens hon själv har informerats om hur allvarligt det är utan hon tror att hon ska in på en rutin operation hon gör varje år. Det är väl bra det sägs att om man vet hur sjuk man är så blir man sjukare...
Sen vet dem inte om operation går att göra heller, ett alternativ om hon överlever är att ta bort hennes ben.
Vet att man inte ska prata sig allt för presonlig på sin blogg men känner att jag måste få ventilera. Försöka förstå o inse att det är på allvar, imorgon kan allt vara över och ändå sitter jag här lugn som en filbunke.
Jag har aldrig förlorat någon anhörig jag vet inte hur sånt ska kännas. Jag vet att jag borde gråta, jag känner ju att det finns därinne, men ändå kommer det inte ut. Är jag känslokall för det? Eller förbjuder jag mig själv från att inse?
Vet nog inte hur jag ska tänka eller bete mig. Vad ska jag säga till mamma, det här måste ju vara tusen gånger jobbigare för henne. Hur ställer man upp?
Vad ska jag göra?
Jag har så många idéer jag skulle vilja sätta i verket o så mycket jag skulle fixa, tänk om jag inte får den va depp jag skulle bli.
Men mitt i denna pirriga nervositet är inte allt frid o fröjd. Fick reda på idag att min mormor ska in på operation imorgon o det är femtio procent chans att hon överlever. Det känns tungt men samtidigt tror jag inte min hjärna fattar att hon faktiskt kan...ja ni vet...
Ja menar jag va ju där för bara en o en halv månade sen o kramade henne o sa hur mycket jag älskar henne. Senast igår fick min mamma hälsa till henne att jag älskade henne o nu får jag reda på det här =(
Är glad att jag har fått sagt mina ord o känslor men ledsen över att vi kanske inte kommrer få ngn tid tillsammans. Det tog flera år innan jag träffade henne nu på grund av att hon bor utomlands så därför är allt detta så svårt att förstå. Inte ens hon själv har informerats om hur allvarligt det är utan hon tror att hon ska in på en rutin operation hon gör varje år. Det är väl bra det sägs att om man vet hur sjuk man är så blir man sjukare...
Sen vet dem inte om operation går att göra heller, ett alternativ om hon överlever är att ta bort hennes ben.
Vet att man inte ska prata sig allt för presonlig på sin blogg men känner att jag måste få ventilera. Försöka förstå o inse att det är på allvar, imorgon kan allt vara över och ändå sitter jag här lugn som en filbunke.
Jag har aldrig förlorat någon anhörig jag vet inte hur sånt ska kännas. Jag vet att jag borde gråta, jag känner ju att det finns därinne, men ändå kommer det inte ut. Är jag känslokall för det? Eller förbjuder jag mig själv från att inse?
Vet nog inte hur jag ska tänka eller bete mig. Vad ska jag säga till mamma, det här måste ju vara tusen gånger jobbigare för henne. Hur ställer man upp?
Vad ska jag göra?
Kommentarer
Trackback