khandi

Vad är det med oss människor eller åtminstone mig, men så fort man blir lite förkyld med lite feber så blir man minst i hela världen o vill att alla ska tycka så synd om en och bara bli ompysslad.
Jag tycker då faktiskt synd om mig själv, nu har jag varit konstant sjuk sen i fredags, jag har genom levt tre dagar med 38,6 i feber o en innerligt irriterande slemhosta som gör mig galen.Och när febern försvann jag då sa ja hej till herr (eller fru) nästäppa.
Visst får man tycka lite synd om sig själv då?
Visst känns minsta lilla ansträngning så himla jobbig?
Allt jag vill är ju bara att ligga hemma i min soffa med alla underbara deckare eller komediserier på tv medan min underbara pojkvän springer land o rike runt för att pyssla om lilla mig, ynkliga lilla sjuka jag.
Betyder det att jag är egoist?
Blir vi alla små när vi är förkylda?
Finns det någon förklaring på detta mest "mänskliga" BETEENDE??

Hmm

Hur jag än mår så är det nu dags för att återgå till jobbet, för nu mår jag ju egentligen inte dåligt längre, febern är borta o hostan kommer va kvar länge till och nästäppan...ja det finns ju nässpray....
Åhh vad jag önskar jag va liten så jag kunde va sjuk lite längre.